När det jobbiga försvinner

Fungerar det bättre än jag tror. Det gör mej glad.

Kanke är människor som allt annat. Man måste anpassa förväntningar och vänja sig. Hur rädd och förvirrad är man inte när man hamnar i en ny miljö?

Det värsta är att se sig med den andres ögon, då sabbas allt. Onödigt är det också, för den enda som alltid följer med och verkligen vet hur saker är, är en själv. (Ponnyn, om du nu ser, jag saknar pluralböjningar också. Det är inte alls så lätt att vara tydlig på svenska.) Det borde vara det enda som spelar någon roll. Och varför är det inte så?



Rädda julen!

Julgranen har blåst omkull. Imorron ska julen räddas.

Och det var en synnerligen god en, som vanligt.

Synnerligen gott med kalkon och sås. Kan nog inte säga samma sak om brysselkålen. Men nu har vi en pakt. Och vi är tre. En brysselkålspakt, en hel (men eventuellt liten), en gång varje år. Det får räcka. Basta così!

Jag minns

En gång i aulan och han sa "... och sen kom musiken."

Så blev man ingen bonde eller vad man nu var på väg till.
Så kan det gå. Och hur går den sen?

Den stora frågan

"Varför tog vi hem dem?"

Jul jul jul

Och det är så härligt. Härligt att vänta. Vänta är fint.

Vänta. Packa. Tänka. Längta.

Och sen vakna, åka tåg, åka tåg lite rastlöst, och likva av.

Kan det bli bättre?

Julfint

Eva har fixar gardiner. Det är fint.

Jag saknar min bror lite.

Veronica säger (20:21):
go jul go jul

Alexander säger (20:22):
nej nej dumsnut


Fint

Farmor om sprutan:

(Efter: "Det gjorde inte ont, jag har ju tagit många sprutor, och vaccinerat mej många gånger...")

F    - Jag är ju så känslolös...
Jag - ...
F    - ...
Jag - ...
F    - Och känsellös.



Det roliga är att man kan tro att det är ett språkligt missförstånd, och hon vet det. Hon är totalt medveten och  det är roligt. Roligare än man kan tro.

RSS 2.0