Veronica

"Kommer du inte in i porten?"

Kanske har Evelina rätt. Att det är överreklamerat. Eller så säger hon bara så, för att liksom.

Hur länge sitter ett intryck kvar?
Hur länge bryr man sig om vad jag tyckte?
Längre än jag trodde.

Jag trodde det var för pappas skull. Inte alls visare det sig. Inte för att jag bryr mig så mycket nu, men hur ska man kunna veta det? Lite glad blir jag i alla fall, även om det inte längre spelar någon roll.

Det kommer nya saker hela tiden. Varör kan man inte ta vara på det istället för att hålla fast i något gammalt som inte ens finns längre utan också är något nytt.

Det finns inget bättre förr. Heja Jan Gravall!

En plan. Ett mål.

Mening

Dogges röst i början av Kompisar fårn förr...

http://open.spotify.com/track/5vwwdgq0QulK8wwRLsC0Uj

Då och då. Inte helt fel.
Att veta något någon annan vet, vara steget före.
Som en liten karamell, ingen katastrof om alla vet, men ändå en hemlighet.

Linda B har fel, hur skulle hon kunna veta en hemlighet som inget vet. Om man inte delar är det ingen hemlighet.

Förkylning, vilken uppladdning!

Men men. Nya tag snart.

Sommarlovsrastlösheten. Lite obehagligt är det, inte längre träffa de man träffat varje dag. Eller rättare sagt hemskt. Det krävs en plan för att inte falla in ett slött mönster.

Jag är ganska negativ. Borde förmodligen sluta med det, eller inte. Allt bli alltid bättre.

Trodde inte det skulle kunna vara så bra.

Är att bli arg, riktigt arg på någon som ber om ursäkt utan att förstå vad konflikten handlar om, utan att förstå vad problemet är och vad den gjort fel. Ett halv-ironiskt förlåt då är det värsta som finns. Ilskan är fortfarandre kvar och problemet är inte löst, men skulden flyttas fårn att vara delat på båda till att bara ligga på den som fortsätter vara arg.

Jag vet också att det inte kommer bli någon förändring.

Något man måste uppleva innan man dör är att stå under ett japanskt körsbärsträd när det blommar på våren och titta på blommorna och himmelen. Förslag: Repslagaregatan utanför domino, idag, imorron eller i början av nästa vecka. Innan alla blad blåser bort.

För en gång skull åkte jag hem under håltimman. Tur var det. Solen sken så jag blev lite röd när jag satt ute och fikade, läste och åt lunch. Mycket bättre än att dra benen efter sig i skolan flera timmar. Nästa gång tror jag att det får bli orientering istället.

Bara man kan göra det man ska och slippa stressen. Man måste passa på nu när det är, sen är det försent.

Iband blir jag chockad, nästan rädd, över hur små saker som sägs klistrar sig fast i huvudet på mej. Några ord och ett möte gör mej lycklig en hel eftermiddag och den som uttalat dem är inte ens medveten om det. Visst kan det vara tvärt om också men det är på sätt och vis lättare att förså varför det finns kvar och motivera att man minns det med att man behöver det för att utvecklas. Men när det är något som bara är bra men inte tänkt som berömm eller bekräftelse känns det lite meningslöst att minnas det hela dagen. Mår bra av det gör jag i alla fall. Tack!

Jag får bara hoppas att jag själv gör samma sak ibalnd så andra också kan känna sig bra.