Veronica

Vi var på visning i tre timmar och en kvart. Lite långt blev det allt. Men det var lärorikt. Neutralitet. Roy Andersson. Bege och svartvitt. Det jag gillar med arbetets museeum är de stora ytorna, de gigantiska fönstren och att allt är så slittåligt och snyggt på samma gång. Inget går sönder om något litet livfullt barn skulle peta lite på det.
     Kanske borde jag vara arg på Sverige och låtsad neutralitet. Det fyller mej inte med ilska utan mer av sorg. När jag såg filmen från koncentrationslägret jag  inte minns namnet på känndes det mer som om jag konstaterade att människor kan göra så, och det har dom gjort också.
     Att kunna säga ifrån är något jag vill vara bra på. Kanske är det för att jag inte vill smutsa ner mitt samvete, men vad är fel med det? Jag är inte så bra på att säga ifrån så det gör nog inte så mycket om jag tränar på det.

Så gick jag för att se på bildtreornas projektarbeten. Jag blev besviken när det visade sig att en stor del av det som skulle visats upp hade tagits bort. Sista dagen var det i dag, men är inte det en dag som alla andra? Jag vill skälla på dom. Varför ska inte jag få se vad dom har gjort? Mest besviken är jag nog över att jag inte fick se Jennifers lampor. Jag skulle behöva lite insperation.

Nu vänatar en andra omgång av Romeo och Julia. Får se om jag kan hålla med om Ivannias kritik.