Veronica

Det finns så många koder. Hemliga koder, och jag är den enda som kan knäcka dem. Jag är kung. Och efter det känns det bara sorgligt.

Kanske är det bättre när man kan dela. Så därför: Pricken, cykla är att vara glad.

Fast jag inte cyklar.

På Villavägen och det känns som jag flyger, sen landar jag. Men det är okej.

Varje timma ändras det. Nu är det mest jobbigt, nyss var det bra.

Och vad gör jag för att det ska bli bättre? Jo, ringer.

Äh. Det går nog över. Och annrars vet jag lösningen.

Nu ger jag upp.

Det blir inte bättre såhär. Ska göra något bra av det istället. Ha en plan. Veta vad jag vill. Och lite vet jag, för lite har jag tänkt.

Frågan är var, och när.

Mellanplanerna är mer suddiga. Ska ändra det. Men jag känner mig inte helt handikappad. Med lite tålamod och fantasi fungerar det rätt bra. Ska lära mig att sluta nicka och börja fråga.

Telefonskräcken börjar släppa.

Tävlingar. Vara ute en hel dag och vänta. Vänta vänta vänta. Och sedan händer det något, heja heja heja, så är det över.

Huttra lite. Äta matsäck. Ha regnkläder. Termoskaffe. Sen komma hem kall men glad. Trött och varm i ansiktet.

Den perfekta lördagen.



Jag har saknat det.